På midsommaraftonen skedde det.
Solen sken en perfekt sommardag vid en sandstrand med salt vatten. Elsie(känd corgidomptör) svingade en lagom stor tallgren med exakt 5 avbrutna knotor på, ut över vattnet så att den landade just utanför tassdjupt vatten. Pinnen var oemotståndlig.
Omständigheterna var nu de rätta och Gerdas sälgener tog över.
Gerda kastade sig efter pinnen och befann sig plötsligt SIMMANDE.
Vi har aldrig sett henne simma förut. Nu simmade hon glatt omkring. När det kom svallvågor (som hon var jätterädd för förut) så simmade hon bara runt omkring i dem som att hon alltid gjort det. Vi var allt lite häpna. Som vi har hållit på och locka och pocka i två år med lilla fröken Gerda för att få bort hennes rädsla för vatten. Hon har bara stått som "en sipp gammal skolfröken" i strandkanten och väntat tills pinnen ev. har flutit iland.
Denna transformation var verkligen glädjande och överraskande. Jag hade nästan börjat tro på att det fanns corgisar som inte tycker om att bada.
